morochdotters.se

I ett hörn av vardagsrummet står en plåtmall, som jag hade med hem från Zaïre (nuvarande Kongo), efter min period som volontär där. Intill finns ett gäng gamla resväskor. Förutom att tjäna som förvaring är de också en del av en berättelse. Min egen och andras. Väskorna bär spår av adressetiketter. Jag har rest med flera av dem, men andra har också ägt dem före mig och gjort sina resor med dem.

 

Jag tycker om saker med historia. Saker som har något att berätta. Men jag tycker ännu bättre om att lyssna till människors egna berättelser. Resväskorna på hög blir i sig en bild för alla ouppackade berättelser som människor bär inom sig. Att ha tid och sitta ner med någon som vill dela med sig av sitt liv och sina erfarenheter är fantastiskt. Särskilt de där berättelserna som kommer från hjärtat och som inte har något med skrytsamhet eller varumärke att göra. 

 

För alla bär vi på berättelser, också de som tror att de inte har något att säga. Ibland kan det behövas lite hjälp för att komma igång. Några frågor, några bilder eller andra minnen. Ofta föder den ena berättelsen den andra. Ett minne leder till ett annat. 

 

Jag tror på kraften i berättandet. Jag tror att det hjälper oss att hitta oss själva, vår historia och vårt sammanhang. Och kanske ligger det också en hel del i Henri Nouwens ord när han skriver:

 

Kanske kan vårt berättande göra att vi också blir mer varsamma om livet. Både när det gäller våra minnen, men också livet som vi lever nu. Våra berättelser väver oss samman. När vi delar våra berättelser med varandra, upptäcker vi ofta gemensamma nämnare, kanske till och med gemensamma bekanta. Och vi får uppleva hur berättelserna går vidare, från en person till en annan. Från en generation till en annan. Från ett folk till ett annat. Historier som är värda att berättas.

 

/Elisabet :)

 

Citatet på den svarta grenen är hämtad från Tomas Tranströmer.