/
Allmänt /
Sagt, hört, och sett /
Inre styrka
Stå stilla i smärtan,
rotad i det som är mörkt för dig.
Låt svärdet gå genom dig.
Kanske är det inte alls ett svärd,
kanske är det en stämgaffel.
Du blir en ton, du blir musik
du alltid längtat efter att få höra.
Du visste inte att du var en sång.
Ylva Eggehorn
En dikt, skriven av Ylva Eggehor och tonsatt av Sara Lindvall Nyberg, dök upp i min tanke i går. Den fanns där under dagen, när huvudet och händerna egentligen var upptagna av annat. En text som innehåller så mycket. Men just i går kom den, med terrorattacken i Bryssel som relief.
Melodin finns idag inom mig och texten ger en inre styrka. Det som sker som inte bör få ske, är en kollektiv smärta. Men den smärtan behöver inte vara ett svärd som splittrar människor. Ett svärd som skapar rädsla och oro. Om inte vi tillåter det. Självklart måste vi få känna rädsla och oro. Men den känslan får inte ta över.
Tänk om svärdet egentligen är en stämgaffel? Något som får oss att räta på ryggarna! Något som får oss att stämma upp tilsammans i sång för livet och för mänskliga rättigheter, En stämgaffel som slår an en ton som förenar oss. Idag behöver vi inte fler solister. Vi behöver fler körsångare! Människor som gör tillsammans och som låter sina olika röster, klanger, former och färger vävas samman till en enda vacker matta av toner och glädje. En glädje som har en botten i smärtan. Som inte glömmer, men som strävar vidare mot en annan framtid. En framtid präglad av ljus, frid och möjligheter.
/Elisabet :)
Den nedersta bilden är en detalj av en av Paula Rindborgs tavlor.