/ Allmänt / Vardagsprat /

Efter Pride

Det är måndag och vilodag för min del, efter en intensiv vecka i regnbågens alla färger. 
 
Under årets Pridevecka i Stockholm tillbringade jag en hel del tid här, i kyrornas tält. Under rubriken "Störst av allt är kärleken" mötte Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan, Svenska kyrkans unga, Equmenia, Universitetskyrkan och EKHO tillsammans festvalbesökarna i PridePark. Allt avslutades med Kärlekens mässa i Storkyrkan på söndag kväll.
 
Att få vara med om detta är fantastiskt på många sätt. Det är fantastiskt att få möta all glädje och all kärlek. Det är stort att få ta del av människors livsberättelser och förtroenden. Att få ta del av glädje och sorg. Få del av stolthet och smärta. Att få dela vad det är att vara människa. Det tar tid att smälta alla intryck. Tid att låta allt landa.
 
För mig blev det också ett möte med min egen historia, genom möten med människor som jag inte sett på många år. Där fanns en person som jag mötte då jag reste iväg som volontär som nittonåring. Där fanns en ungdom jag var ledare för, för 20 år sedan. Där fanns studiekamrater från utbildningstiden, tidigare arbetskamrater från olika arbetsplatser. Där fanns människor från barnens skolgång. där fanns människor jag möter i min nuvarande vardag. Där fanns också, förstås, möten med för mig helt nya bekantskaper. Många kommer jag kanske aldrig att se igen, eller också gör vi det. På något sätt blev det så tydligt för mig att allt hör ihop. Vi människor hör ihop och våra liv flätas in i varandras. 
 
Nu är festen över och vardagen väntar. Och som en vän skrev på FB, det är nu det gäller. Det är nu det visar sig om alla vi som varit med och festat, alla vi som vinkat med prideflaggan och ropat "Happy pride" menar det. Det är nu, i vardagen som det visar sig om orden har ett innehåll. Genom vårt språk, vårt bemötande och i vår förmåga att ge utrymme åt allas lika rätt att vara den de är.
 
Jag tänker på det med stor ödmjukhet och med en insikt om att jag och många av oss ständigt behöver påminna oss om hur vi bemöter varandra. Att vi alltid kan lära oss mer om den andre. När vi själva inte är medvetna kan vi behöva bli påminda av andra. Jag hoppas på många goda möten framöver, där ärlighet och öppenhet får vara ledord. Möten och platser där vi hjälper varandra att förstå vilka vi är, hur vi vill bli behandlade och tilltalade. Det är bara genom att lyssna till den andres berättelse som vi verkligen kan mötas. Jag formas i mötet med dig.
 
/Elisabet :)