/
Allmänt /
Vardagsprat /
Alla är vi människor
Vi placerar varandra i fackVi bygger murar mellan oss
Vi lever som i bubblor, främlingar
Men oftare än vi vill se
Möts våra världar
Möts vår längtan, våra behov
Möts bokstavlgen våra kroppar
Möts vår längtan, våra behov
Möts bokstavlgen våra kroppar
rör våra liv vid varandra
Ett skott på min gata
Kroppar tätt tillsammans på bussen
Ett skratt från lägenheten bredvid
Kroppar tätt tillsammans på bussen
Ett skratt från lägenheten bredvid
Alla är vi människor
Vi längtar, älskar, leker
Vi skrattar, gråter, smeker
Vi gör rätt, fel, sväljer förtreter
Vi skrattar, gråter, smeker
Vi gör rätt, fel, sväljer förtreter
på samma jord.
Detta är min vardag. Detta är min stad, min morgon på väg till jobbet på väg tillsammans med många andra. Allt rullar på. Trots vår fysiska närhet talar vi sällan med varandra. Tills allt plötsligt bryts. Något sker som gör att vi, helt plötsligt ser på varandra och börjar prata. Ett signalfel i pendeltågssystemet, löv på tunnelbanans spår eller... en olycka.
Då blir det så tydligt att livet är skört och att livet är så mycket mer än det vi ser vid första ögonkastet.
Oftare än vi vill se
rör våra liv vid varandra.
Alla är vi människor
på samma jord.
på samma jord.
/Elisabet :)
Dikten inledningsvis publicerades först på Instagram: @pastor.elisabet