/
Allmänt /
Vardagsprat /
Jag känner mig så ledsen
I mötet med både min egen och andras livsberättelser slås jag ofta av hur mycket som handlar om att acceptera och försonas med livet som det har blivit. Acceptera och i viss mån förstå. Se mönster och sammanhang. Försöka sortera ut vad som är mitt ansvar och vad som är andras. Se vad jag ska bära med mig och vad jag behöver lämna och vart det ska lämnas. Allt för att kunna gå vidare, fatta nya beslut och förhoppningsvis kunna undvika att skicka med nästa generation det jag själv inte vill bära på. Plocka upp det vackra, lyfta fram det som är livsbejakande och låta det få fylla livet.
Jag slås av hur vi människor kan vara så mycket starkare än vi själva tror, men också så mycket svagare än vi vill visa. Ibland gråter jag inombords över vad somliga av oss tvingas stå ut med. Andra gånger ler jag varmt när människor hittar sig själva. Hittar trygghet och växer som individer. När människor vågar stå upp för sig själva och för andra. När de av oss som ska det, tar på sig sitt ansvar för att på något sätt skadat eller sårat någon annan. Eller när vi förstärkt någon annans felaktiga handlande genom att inte vilja se, höra och agera i det som sker.
Jag känner mig så ledsen och just nu bär jag på mycket sorg. Sorg över sådant jag själv sett, känt och upplevt, som väckts till liv de senaste veckorna. Sorg över det jag genom åren fått berättat för mig, i förtroende. Sorg över det jag ser komma upp till ytan i så många sammanhang just nu. #MeToo
/Elisabet :)