/
Allmänt /
Vardagsprat /
Dom där stegen vi alltid måste
En kvist som talar om vår. Vi är inte där ännu. Men så småningom. Det är smått fantastiskt att tänka på hur de till synes döda träden nu samlar kraft för att snart skjuta nya skott. Jag tänker på årstidsväxlingarna som en bild för hur också livet kan ha sina faser. Och hur viktigt det är att i stunder som känns som vinter, få känna strålar av sol. När jag var sjuk i stressyndrom för några år sedan, fanns det vissa texter som bar mig. Andras ord. Andras toner. En sång som betydde oerhört mycket under en period är skriven och sjungen av Anna Stadling och finns på hennes skiva Av timmarna som gick utan dig minns jag nästan ingenting.
Du mitt andra hjärta
Genom sorgen, så levande som natten,
så mycket tid som aldrig nånsin hittar ut.
Dom där stegen vi alltid måste vandra,
när vi egentligen vill stå och vila ut.
Genom sorgen, så levande som natten,
så mycket tid som aldrig nånsin hittar ut.
Dom där stegen vi alltid måste vandra,
när vi egentligen vill stå och vila ut.
När vi vill stanna i en stund av stilla längtan,
efter saker som har fjädrar i vår hand.
Vackra tankar som vi en gång kunde lyfta,
som aldrig nånsin vände och försvann.
efter saker som har fjädrar i vår hand.
Vackra tankar som vi en gång kunde lyfta,
som aldrig nånsin vände och försvann.
Du, min vän, du mitt andra hjärta,
om jag fick bära lite av din sorg åt dig.
När du är trött och känner att du inte orkar,
då ska du vända upp din blick och se på mig.
om jag fick bära lite av din sorg åt dig.
När du är trött och känner att du inte orkar,
då ska du vända upp din blick och se på mig.
För jag ska bära dina tunga, vilsna tankar,
en liten stund så dina blickar kan nå ut,
till en väg där inga backar tröttar ut dig.
Och där en stråle sol ska visa sig till slut
en liten stund så dina blickar kan nå ut,
till en väg där inga backar tröttar ut dig.
Och där en stråle sol ska visa sig till slut
En stråle sol. Den finns där. Även om den ibland gömmer sig bakom molnen. Och det är tillåtet att stanna upp och andas, nu och då. Vi måste inte fortsätta att gå i all oändlighet. Det är till och med tillåtet att stanna till, så länge som vi behöver. Men det kommer också andra dagar, då vi vill gå igen. Då vi orkar gå igen och då lusten är tillbaka. Erfarenheten av att ha varit där i det tunga, vänt och kommit tillbaka, är värdefull. Även om jag inte önskar någon att behöva göra den resan.
/Elisabet :)