Jag satt på en föresläsning i fredags där problemet med uppdelningen kropp och själ togs upp. Den uppdelning som under så lång tid har skapat spänningar i vården och i andra sammanhang. Ett synsätt som gjort att människan delats upp i olika delar och där helhetsperspektivet försvunnit. I samtalet efterfrågades ett nytt ord, eller begrepp som beskriver hur allt hör ihop. Någon föreslog att vi kanske kan tala om "kroppssjäl" i stället. Men snart lämnades frågan, med ett "det där har vi redan försökt, men inte hittat någon väg..."
Ibland undrar jag vad det är som gör att vi människor ständigt vill uppfinna hjulet på nytt. Kanske skulle vi kunna lära oss mer av det som redan tänkts, sagts, målats och uttryckts?
Själv funderade jag kring hur kristna teologer försökt beskriva Gud genom att använda treenigheten som begrepp. Ett sätt att tydligöra att Gud har flera ansikten, flera uttryck, men ändå är en och densamma. Treenigheten talar om Gud som relation. Ingen av de tre existerar utan de andra.
Tänk om det kunde hjälpa oss också i hur vi talar och tänker om vad det innebär att vara människa? En tanke som också finns i den kristna traditionen. Jag tänker högt, nu när jag skriver. Prövar tanken, utan att vara färdigformulerad. Medveten om att det inom vissa kretsar finns en tanke om att inte vilja blanda in teologi i psykologi och filosofi.
Ser vi på människan som en treenighet av kropp, själ och ande öppnar det upp för fler perspektiv än det vi ofta ser inom vården idag. Allt hör ihop, allt påverkar vartannat, samtidigt uttrycker de olika aspekter av oss. För att vi ska kunna leva och fungera behöver de tre olika delarna få utrymme. Vi behöver se till de behov vår kropp har, men också vårt inre liv, vår själ och vår ande. Hur vi mår inombords påverkar självklart de andra delarna. Hur vi har det i relation till vår omgivning påverkar oss också.
I den traditionella kristna tolkningen är de olika delarna inte klart urskiljbara, de vävs samman och går aldrig att helt separera.
Kroppen står för den "yttre gestalten" och själen den "inre gestalten" - två oskiljbara sidor av samma helhet - medan "anden" representerade människans "förbindelselänk" till Gud och det som gör människan till människa. Både orden för "själ" och "ande" (inom både hebreiska och grekiska) har sina rötter i ord som betyder "andedräkt, vind, blåst" och som ibland används med olika betydelser och ibland synonymt. För den som inte har någon tro på en personlig Gud tänker jag att förbindelselänken till det som finns omkring oss ändå är tydlig. Förbindelselänken till naturen och vår omvärld. Allt fler ser betydelsen av att lyfta in också ett andligt perspektiv på vårt mående. En helhetssyn på det vi talar om som hälsa och mående.
Bilden av de tre sofforna - skulle kunna vara en bild som talar om hur våra olika delar kommunicerar och samtalar med varandra... Tre aspekter av vårt jag, som ändå aldrig går att separera ut. När vi söker hjälp för att vi inte mår bra, behöver alla delarna beaktas. Jag är övertygad om att många skulle må bättre i vårt samhälle om vi fick bejaka mer av oss själva. Men för att vi ska kunna göra det kan vi behöva utveckla och utöka vårt språk. Hitta ett rikare språk för det som handlar om de existentiella frågorna i livet.
/Elisabet :)
