/
Allmänt /
Sagt, hört, och sett /
Längtan efter ett språk som känns sant
Jag läser just en artikel i DN boklördag, av författaren Isabelle Ståhl, som sätter ord på något jag mött hos många unga vuxna. Svårigheten att kunna sätta ord på känslor. Hennes analys av orsaken till den svårigheten är intressant. Känsloorden har kapats.
Jag har märkt att många jämnåriga använder citattecken kring viktiga ord för att skapa distans.
Kanske är det här en kreativ strategi för att uttrycka något sant i en tid då alla eviga värden har kapats av kommersiella krafter. Men citattecknen och det postironiska kan också bli en undanflykt från att uttrycka
något på allvar. Jag tror att det beror på att många tvivlar på både sina egna och andras känslor,
och befarar att den de talar med inte känner något alls.
Jag tillhör en generation som arbetar på en prekär arbetsmarknad under osäkra villkor
och som vet att varken relationer eller anställningar har någon bindningstid,
vilket skapar en längtan efter kontinuitet och allvar.
Isabelle fortsätter att resonera kring vad de ständiga superlativen i sociala media gör med oss och citerar Katarina Båth, som i sin avhandling "Ironins skiftningar - jagets förvandlingar" talar om pradoxen i att vår tids fixering vid autencitet och själverförverkligande faktiskt fjärmar oss från oss själva. Jag tycker själv om att läsa bloggar och följer delar av de sociala media ganska flitigt. Det ger mig många input i mitt arbete och i mitt reflekterande, men jag använder det också som en plats för att inspireras av på andra plan, eller bara slöbläddra... Men för mig kommer alltid det nära samtalet mellan två människor, eller i en mindre grupp alltid vara det viktigaste. Där händer det så mycket mer. Därför skriver jag gärna under på Isabelle Ståhls slutkläm: Jag önskar att vi i stället för att pladdra på om oväsentligheter vågade säga något seriöst och allvarligt, som kanske är fel men som i alla fall kunde vara början på ett samtal.
Jag tänker att det är när vi vågar provprata med varandra och tänka högt, som vi också hittar vår väg. Det är då vi så småningom kan ta ställning i svåra frågor. I samtalet med andra kan vi också hitta ett språk för både våra känslor och våra tankar. I detta finns en poäng att söka sig till andra än de som finns i min vanliga umgängeskrets.
Jag borde nog ta och läsa hennes bok...
/Elisabet :)