Trådar
Sitter i soffan
lagandes pappas tröja
som barnbarnet bär.
Att låta en tröja, stickad av min mamma på 70-talet, få ytterligare en tidsfrist känns som en bra meditation ikväll. Jag låter händerna jobba, utan att behöva tänka och känslan av att tiden binds ihop känns viktig på något sätt. Det finns så många trådar i det jag låter händerna göra. Trådarna till mina minnen när pappa, som inte finns längre, bar tröjan och till mamma som stickade den. Trådarna till tiden när jag bar den under min tonårstid och till mina barn som nu gärna bär den. Men också trådar till hantverket, stickningen, kvinnokraften och vad det innebär att vårda det vi har, istället för att köpa nytt.
Ändå vet jag ju, att vi knappast saknar tröjor i det här huset. Vi har fler än vi behöver. Men det spelar ingen roll. Många av dem har en historia, med sina instickade trådar... som på något sätt berör våra liv... tänker jag när jag låter virknålen följa de stickade muddarna, för att ge dem ny stadga.
/Elisabet :)