Att resa i sällskap
Här är mitt resesällskap från den senaste resan :) Visst är de fina? Med pappa, mamma och lillasyster cyklade jag längs Göta kanal i tre dagar. Senast jag reste var det på egen hand, denna gång med sällskap. När jag var själv reste jag i tre månader, nu var det i tre dagar. Det går inte att undgå att det blir olika resor. Bra på sina sätt, men olika.
I sällskap blir en aldrig ensam. Jag var sällan själv när jag reste, men kände mig emellertid ensam. När du reser i sällskap behöver du inte börja varje dag med att lära känna någon, eller få andra att lära känna dig. Båda två kan vara minst lika spännande som energikrävande.
Jag trivdes mycket med att resa själv. I grupp gäller det att kompromissa. Maten ska gärna konsumeras innan någon blir hungergrinig, majoritetens intresse avgör museum och boendets standard ska matcha resekompisarnas budget. När en reser själv gör en det som passar en själv. Jag kunde bo där det passade mig och äta när jag kände mig hungrig.
Men jag tror ändå att jag som person trivs lite mer sällskap. I familj på fem är jag van vid kompromissemestrar. Både mamma och pappa gillar natur och promenad, även om de kan dras till olika gator ibland... Vi som familj har därför inte varit den som mest åkt på sol och bad semester. Däremot har de semestrarna tillkommit några år, i önskan av oss barn. Vad vi gjort i städer har även det diskuterats fram. Förmiddagen på ett museum eftermiddagen i affärer. Alla har inte superkul varje timme, varje minut, men alla får vara med och framföra sin önskan.
Något en får med resesällskap är minnen. Gemensamma minnen som en kan skratta åt vid middagsbordet eller längta till i det vinterkalla mörkret. Att minnas med andra är att minnas mer. Någon kommer ihåg en rolig annekdot från ett kvällsbad, en annan kommer ihåg rumpvärken efter cykelsadlarna. Tillsammans bildas en helbild av vad som hände. På egen hand är det svårare, det tar längre tid. Och risken, eller rädslan, för att glömma är större.
