Det var vi
Detta är en stark bok. Det är som att sidorna vibrerar av känslor. Tillbakatryckta känslor. Känslor som kommer ut och exploderar i puffar. Och känslor som inte förmås att visas. Det är berättelsen om Nahid, som växer upp i Iran i en familj med sju döttrar. Hon är den näst yngsta. Det är en familj där döttrarna uppmuntras att studera och jobba. De äldre systrarna blir lärare och forskarassistenter. När Nahid kommer in på läkarutbildningen firas det av hela familjen. Redan första dagen på universitetet möter hon politiken, i form av ungdomar som vill något annat för sitt land än den stuation de lever i och efter det blir inget som hon hade tänkt.
När vi möter Nahid har hon redan bott länge i Sverige, dit hon flytt tillsammans med sin då lika unga man och en ettårig dotter. Nu är dottern vuxen, mannen död och hon själv får besked om att hon har cancer.
Berättelsen är intensiv. Språket likadant. Bitvis sprutar orden fram, som i frustration. Det handlar om liv och död, skuld och drömmar, hopp och besvikelser. Där finns kärlek och där finns hat. Där finns styrka och svaghet, förmågor och oförmågor, som i alla liv.
Hon har en större möjlighet att leva, leva ut, än vad jag har.
Inte bara för att jag ska dö. Utan för att jag aldrig hade den. Förmågan att leva ut.
Det jag föddes med, föddes in i, var förmågan att överleva.
Inte bara för att jag ska dö. Utan för att jag aldrig hade den. Förmågan att leva ut.
Det jag föddes med, föddes in i, var förmågan att överleva.
Boken handlar om tillhörighet och utanförskap. Om rötter och sand. Om att vara för mycket och vara för litet. Om att längta, hoppas och bygga.
Är det möjligt att man förbrukar livet snabbare om man lever mycket?
Folk har alltid sagt att jag skrattar för högt.
Tänk om varje skratt, varje skratt som varit för högt, har tagit dagar från mitt liv.
Tänk om man har ett givet antal andetag och de tar slut snabbare om man skrattar högt,
och diskuterar livligt, och dansar sig andfådd.
Om man skriker slagord och springer från militärer och gardister.
Andetag, andetag, flämtning, allt tar slut. Jag undrar.
Folk har alltid sagt att jag skrattar för högt.
Tänk om varje skratt, varje skratt som varit för högt, har tagit dagar från mitt liv.
Tänk om man har ett givet antal andetag och de tar slut snabbare om man skrattar högt,
och diskuterar livligt, och dansar sig andfådd.
Om man skriker slagord och springer från militärer och gardister.
Andetag, andetag, flämtning, allt tar slut. Jag undrar.
Jag undrar hur det skulle vara att få läsa i nästa bok om hur hennes dotter Aram tänker och känner inför allt det som sker och har skett. Det skulle jag gärna vilja, för boken ger mersmak. Det här är författaren Golnaz Hashemzadeh Bondes andra bok. Läs den!
/Elisabet :)