/
Allmänt /
Sagt, hört, och sett /
Leken är grundspråket
Leken är själva grundspråket till det som blir kulturens och religionens språk. Den livsviktiga leken blir till riter och ceremonier, myter och legender, konst, musik, poesi, drama och dans. Religionens och kulturens främsta uppgift är att fånga och gestalta det som inte kan sägas eller det som hindras från att sägas. Den viktigaste uppgiften är att vara budbärare mellan människan och livet, från en människa till en annan och inom en och samma människa.
Lars Björklund i boken: Det som ger hoppet liv.
Det är viktigt för oss att ha tillgång till många olika språk. Därför är det oroande när de skapande och kreativa ämnena inte får tillräckligt med utrymme i våra skolor. Och lika oroande när det blir en kostnadsfråga om vi har möjlighet att få del av teater, musik och konst. Fortfarande finns det platser där det går att få del av det utan att behöva betala enorma summor, som i bibliotek, kyrkor och på fritidsgårdar. Jag tror nämligen att det ligger mycket i Björklunds tankar om att religionen och kulturen hjälper oss att uttrycka sådant vi annars inte skulle kunna få ett språk för.
Hur många av oss har inte blivit hjälpta av att lyssna på musik när känslorna stormar inombords? Eller kunnat gråta när vi sett en film eller läst en bok? Eller fått hjälp att hitta orden när vi lyssnat på en predikan eller en diktläsning? Att skapa något, oavsett om vi gör det i bilder, rörelser eller ord, är en form av lek. Barnen använder leken för att förstå sig själva och sin omvärld. De testar sig fram i olika roller och skapar sina egna världar. På samma sätt fungerar religionen och de kreativa uttrycken. Vi får pröva oss fram, smaka och känna på det, för att förstå oss själva och våra liv på ett djupare plan. En hjälp att hitta ett existentiellt språk, för det som annars är svårt att greppa. Något som jag tror att vi mår bra av.
/Elisabet :)