morochdotters.se

Jag tänker ofta med tacksamhet på alla människor jag har mött i livet och hur många av dem, var och en på sitt sätt, har lärt mig något om livet. Lärdomar som gör att jag på många sätt känner mig trygg i det jag möter. Erfarenheten har lärt mig att jag kan bidra med mycket genom att bara vara i det som är. Jag bär på en stark tillit till livet. En tro på att också i det mörkaste mörka finns det ett ljus och ett hopp. En tro på att vi människor kan få betyda mycket för varandra, utan att det handlar om prestation eller att markera revir. 

 

Jag har lärt mig att jag inte alltid behöver vara stark. Lärt mig att min egen sårbarhet skapar en resonans hos den andre, som gör att ord många gånger är överflödiga. Den tillit jag känner till livet är den tro som bär mig. För mig finns Gud i allt det som pulserar och skapar liv. Det ger mig hopp också när mycket idag faller sönder omkring oss. När klimatet löper amok och pandemin skapar nya murar mellan människor och länder. Kanske är det naivt, men jag tror att kraften i livet är starkare än allt som vill bryta ner det. Naturen visar oss att livet alltid återvänder, om än på nya sätt. När branden ödelagt allt, kommer nya växter i det sotiga landskapet. Efter de väldiga regnen kommer regnbågen med solen.

 

Mitt i allt ber jag att alla goda krafter ska arbeta tillsammans. Arbeta för ett vi, istället för att dela upp oss. Jag ber att de som vill splittring ska inse att vi kommer så mycket längre och mår så mycket bättre tillsammans.

 

/Elisabet :)