morochdotters.se

Tänk att något som jag tycker väldigt mycket om att göra, ändå gör mig så trött. Idag har jag mött en massa människor i ett ständigt flöde och min hjärna känns mest som en röra av färger, ansikten, brottstycken av samtal. Det har varit många korta intensiva ögonblick, men också människor som stannat upp och pratat en längre stund.

 

Ibland blir jag frustrerad över att min hjärna inte längre tål lika mycket som tidigare. Samtidigt tänker jag med tacksamhet på allt som den ändå faktiskt klarar av. Det är så lätt att sätta ribban för högt. Men jag vet att den nu ändå klarar en hel del - bara det finns tid att vila i direkt anslutning till en större ansträngning. Egentligen är det något som alla hjärnor mår bra av - en växling mellan intryck och vila. Det är i vilan som det vi läser och studerar kan sjunka in och bli till kunskap på en djupare nivå. Det är i vilan vi kan bearbeta möten med människor och låta det landa i oss själva. Det är i vilan som den viktiga reflektionen kan ske. Det är i vilan som kroppen återhämtar sig och byggs upp efter en fysisk ansträngning.

 

Allt har sin tid. Det finns en tid för allt som sker under himlen... en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa... Och vi kan alla fylla på listan, med det vi behöver påminna oss om, som att det finns en tid för aktivitet och en tid för vila. 

 

(Ursprungstexten hittar du i Bibeln, Predikaren, kapitel 3.)

 

/Elisabet :)