När larmet tystnar hörs tonen
Jag har just läst färdigt Sofia Camnerins bok "När larmet tystnar hörs tonen". En bok jag medvetet valt att inte läsa för fort. Innehållet är för stort och för viktigt för att hasta igenom. Det är en bok jag kommer att återkomma till.
Sofia skriver om livet som det är. Det liv som pågår varje dag. Hon skriver om glädje och sorg, oro och trygghet, om tro och tvivel. I sin bok "När livet stramas åt skärps blicken", skrev hon om att leva nära ett underbart barn, med behov av särskilt stöd, ett barn med dubbla neuropsykatriska diagnoser. Den här boken är en fristående fortsättning och har delvis sin utgångspunkt i hennes period av sjukskrivning och en fas i livet då mycket, också kring det underbara barnet, förändras.
Det är en bok om att vara människa, med styrkor och svagheter. Sofia tar teologin, men också annan vetenskap, till hjälp för att sätta ord på det hon är med om. Det teoretiska blir konkret och det upplevda får ett språk som skapar förståelse. I inledningen skriver hon: Vi lever alla genom orden. De är språkets byggstenar. Orden kan hjälpa oss att landa i allt det som livet rymmer - tyngd och nåd, allvar och glädje.
Utan att utlämna sig själv eller sin familj, skriver hon om det som är på riktigt. Det är personliga erfarenheter, men i frågorna hon väcker finns en stor igenkänning. Jag som själv är troende, känner att hennes tro är starkt integrerad i det hon skriver. Det är inte bara ord, utan levd erfarenhet, vilket gör att texten berör mig. Vikten av att vara integrerad skriver hon om, då hon talar om ledarskap: För alla människor, så även för ledare, är det även viktigt att söka integration, att det man tror hänger samman med det man gör och att tron i sig hänger ihop med det man i övrigt vet.
Trots att det inte är några enkla ämnen Sofia skriver om, andas texten ett stort hopp. Hon skriver om sårbarheten som en styrka och en förutsättning för livet och ifrågasätter de ideal som idealiserar hjälpandet och att ständigt finnas till för andra. Istället skriver Sofia om att vara beroende av andras stöd, som en självklarhet. Om ett stort vi, istället för det "vi och dom", som vi ofta hamnar i. När vi alla blir människor som behöver varandras stöd men också kan finnas där för varandra, så skapar det en helt annan kraft och dynamik, samtidigt som vi kan släppa ner axlarna och andas.
Boken är den andra av en planerad trilogi, som kan läsas fristående. Första boken heter "När livet stramas åt skärps blicken." Sofia Camnerin är teolog, pastor och biträdande rektor på Enskilda högskolan Stockholm. Åren 2012-2020 var hon biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan.
/Elisabet :)