morochdotters.se

Jag älskar den här bilden av vildvinet, som låtit revor av grenar få växa ut över hela väggen. Ursprungsplantan ser inte mycket ut för världen, men det spelar ingen roll. Växtkraften finns där och låter sig inte hejdas. Plantan tar fäste i springorna, hittar sin förankring och strävar vidare. Uppåt. Utåt. Nu när september är här skiftar bladen färg och målar nya mönster. Det gör mig glad. På något sätt ger den också hopp. Hopp om att ingenting är omöjligt.

 

Hopp och glädje har funnits med som ett tema den här söndagen. Allt ifrån mötet med människor som finns i den gemenskap där jag har mitt arbete, till mer oväntade möten under eftermiddagen. Vår familj fick ett snabbt besök från Frankrike. En av min mans kusiner är i Sverige för ett jobb och stannade till hos oss några timmar. Så fint att mötas igen. Samtidigt som det nästan kändes overkligt genom de reserestriktioner vi lever i just nu. När vi var ute och gick tillsammans hörde jag någon säga mitt namn och där stod ett par personer jag inte sett på bra länge. Ett glatt återseende. I vagnen fanns deras barn, sju dagar ungt. Att möta en ny människa är lika vackert varje gång det sker. Det väcker en mängd känslor och berättar om hur fantast livet är på många sätt. 

 

När jag sitter och tänker på dem jag mött idag och dem jag pratat med på olika sätt, ser jag hur också mitt eget liv består av en mängd grenar, som skjutit iväg åt olika håll. Där bildas fästen, som gör att allt hänger ihop. Som individer hör vi ihop med varandra, också när vi inte alltid står varandra så nära, eller bara har gjort det under en kortare tid. Ett livskraftigt nätverk, som bilder mönster. Är inte det både vackert och hoppfullt!? Att du kan vara en del av grenverket som mitt liv utgör och att jag kanske kan få vara en del av ditt?

 

/Elisabet :)