/ Allmänt / Skapa /

Sashiko och Boro

Igår var jag på en riktigt rolig kursdag på Folkuniversitetet. Vi presenterades för det japanska hantverket Sashiko och Boro, av kursledaren Malin Berglund. Kursen heter "Visible mending Denim - bori sashiko".
 
Hon hade dukat upp ett helt inspirationsbord och hade en mängd pedagogiska provlappar och böcker för ett visa och handleda oss nybörjare. 
 
Sashiko är en sömnadsteknik som utvecklats i Japan under tusentals år. Det är ofta ett grafiskt mönster, som bygger på ett rutsystem. Det är rader av förstygn, som sys genom flera lager av tyg för att laga eller förstärka ett plagg. 
 
På provbiten ovan syns hur ett mönster kan byggas upp.
 
Själv valde jag att laga ett par av mina jeans.
 
Så här blev det färdiga resultatet.
 
Boro - är trastextilier och kläder, som ofta lagats genom generationer. Tekniken har sitt ursprung i den kalla  provinson Aomori, i den norra delen av Japan. De var vanliga fram till 1950-talet. Ofta är textilierna där gjorda av indigofärgad hampa och bomull. (Hampa var vanligare förr, eftersom bomull då var en lyxvara.)
 
Kläder och textilier lagades utifrån filosofin Mottainai, som är ett japanskt uttryck för "slösa inte". Textilierna lagades och varje liten tyglapp och trådbit togs till vara. Ofta lagades de lager på lager med just sömnadstekniken Sashiko. Konstnären Momiyama skriver i senaste numret av tidningen Hemslöjden: Sashiko handlar inte om ett dekorativt broderi - det är en sömnadsteknik för att laga helt enkelt. Men det finns något mera gömt mellan stygnen. För att förstå sashiko måste du till att börja med se tyget från alla håll. Från rätan och avigan såklart, men också från sidan så att du ser de olika tyglagren. Men inte ens då ser du allt.
 
Jag tänker att det Momiyama försöker fånga ligger på ett djupare, existentiellt plan. Det handlar om tingens historia, som också är kopllade till oss människor. Ett lagat klädesplagg, eller en möbel, berättar något om de människor som ägt och brukat dem tidigare. Och det gör något med oss som fortsätter att använda föremålen och att bruka dem. Vår historia läggs till som ytterligare ett lager.
 
Bilden ovan är ett datorfodral som kursledaren sytt i boro-teknik. Efter kursen känner jag mig ännu mer motiverad att fortsätta att laga mina kläder och att ge andra kunskaper för att kunna göra det. Men också att ta tillvara på också de små tygbitar och rester som blir över för att skapa något nytt. 
 
Jag tänker att det här inlägget är ytterligare ett uttryck för det jag skrev om häromdagen, om leken som ett grundspråk. Att skapa med sina händer och sin kropp, oavsett på vilket sätt, hjälper oss att nå de djupare lagren inom oss. Och knyter samtidigt ihop oss med tidigare generationer. Våra rötter får växa djupare och det ger för mig en fin och vacker känsla av tillhörighet.
 
Den här bilden är tagen i en av trapphallarna på Folkuniversitetet, på Kungstensgatan i Stockholm. En vacker gammal byggnad, som tidigare varit Stockholm Högskolas huvudbyggnad. 
 
Så, nu fortsätter jag att spara på gamla jeans och överblivna tygbitar, för fortsatt skapande. Har du något du vill bli av med - hör gärna av dig! (För några år sedan skapade jag ett överkast av gamla jeans - och är fortfarande jätteglad över det. Enda nackdelen att sy något större av just jeans är att det blir ganska tungt.)
 
/Elisabet :)
Blogg / Boro / DIY / Mor och dotter blogg / Mottainai / Sashiko / Slow fashion / hållbarhet / lagningsteknik / miljö / återbruk