morochdotters.se

Ibland tänker jag att vi i vårt samhälle har glömt bort den viktiga kunskapen att kunna lyssna. Vi befinner oss i ett ständigt flöde av information. Det är bilder som studsar mot näthinnan, ord som söker sig till hörselorganen. Hjärnan arbetar konstant för att sortera och tolka informationen, för att urskilja det som verkligen är viktigt.

 

Mitt i allt detta flöde tycks många av oss ha tappat förmågan att lyssna. Det hinns helt enkelt inte med. Lyssnandet kräver tid. Jag talar om det där lyssnandet, som går bortom orden och bilderna. Bortom det första intrycket. Det djupare lyssnandet, som innebär att skapa ett rum, för den andre. När vi förmår att lyssna på det sättet kan det befria och lyfta. Att verkligen bli lyssnad på, hjälper oss att finna ord för det vi tänker och känner. Att verkligen bli lyssnad på är kanske den djupaste bekräftelsen i kan få av en annan människa.

 

Alla människor är, inte bara en - utan många, berättelser som behöver få berättas. En berättelse blir till och får sin form först när någon lyssnar. Hur ofta gör vi det? Vi lever i ett samhälle där fokus istället handlar om att sända, genom att höras och synas. Helst så högt som möjligt och till så många som möjligt. Men om vi alla hela tiden sänder, och ingen lyssnar? Vad händer då med våra berättelser? Våra liv?

 

/Elisabet :)

 

 

Lyssnandet och samtalet är något jag ofta återkommer till i mina texter. Här är några exempel: